Loggbok Japanresan augusti 2000

Saker som är bra att veta när man åker till Japan och Ki-no Sato

Maj Edman

av

Maj Edman

maj.edman@goteborg.mail.telia.com


Logg 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14


Logg 1

2 augusti

Avresa 10,20 Landvetter KLM
Resplan: 2 augusti KLM 10,23 Landvetter

framme: 12,00 Amsterdam

Cathay Pasific 14,15 Amsterdam

Framme Hong Kong 07,40 lokaltid restid: 11 tim 25 min

Cathay Pasific 09,05 Hong Kong

Framme Tokyo 14.25 lokaltid , restid 4 tim 45 min

När planet svischar upp genom molnen vet man att man faktiskt redan är utomlands. Kaptenen "gibbrar" på holländska och en vansinnigt snabb engelska som är svår att hänga med på. Ingen mer svenska i öronen nu på ett tag.

Ovan molnen är himlen blå, även över Sverige trots den alltför regniga sommaren som varit. För er information valde jag efter noggrant övervägande att sända min ryggsäck med kläder direkt till Tokyo och en mindre ryggsäck som handbagage då jag sedan kunde använda denna som träningsväska. Jag valde också att ta mina "pinnar" med mig på flyget.

( Men väl i Japan på Ki-no Sato uppdagar jag att man inte behöver ta med "pinnar" då man kan låna där och att man inte behöver träningsväska eftersom man kan hänga träningskläderna i omklädningsrummet. )

Det var inga incheckningsproblem med KLM men tullen i Sverige visade stort intresse för mina "pinnar" och ville titta noga på dem. Det var väl ok, med mig.

Ryggsäcken blev hela 11,5 kg. Jag tog med två gi, hakkama, samt fyra "svett-trasor" ( som visade sig oumbärliga! )

Kläder packade jag minimal, jag tycker inte om att bära tunga väskor.

Man behöver:

  • Gi, Hakkama , bälte, svetttrasor ( inga zoris, då man får sandaler där (hua!))
  • Städade normala kläder i tunn bomull ( varmt på sommaren )
  • Något lite finare för "the social gathering with Tohei sensei" och om man är kvinna snygga långbyxor eller långklänning för tecermonin.
  • Baddräkt för vattenmisogi,
  • Stor handduk för det japanska badet ( oforo )
  • Tunn regncape,
  • Rekommenderar sandaler utomhus.
  • Träningsoverallsbyxor för träningen i templet ( Tenshin-gosho ) och kanske två t-shirts som matchar byxorna, Vita sockar för meditationstemplet ( minst två par )
  • Plåster för de skavsår men får av plasttofflorna

Neskaffe om du är kaffedrickare ( kaffet har nästan inget koffein i sig där )

Fullkornsbröd ( om du har svårt för vitt bröd och vitt ris i 10 dagar )

Skämt å´sido Man kan köpa iced-coffie i "colatypburkar" i automater över hela Japan…och den japanska maten är både god och intressant.

Man har goda tvättmöjligheter på Ki-no Sato, 4 tvättmaskiner, tre torktumlare som man stoppar mynt i.

Det är väldigt fuktigt i Japan och min handduk torkade aldrig under vistelsen där.

Resan börjar gropigt och med en hel del turbulens. Jag sitter vid vingen på höger sida och funderar på sprickorna på Concordens vinge.. en stund i alla fall (man skall väl inte hetsa upp sig just nu?) . Trött är jag fast jag sovit gott på natten. Kanske tar man ut jetlaggen i förskott? Motorljudet är sövande. Det finns en fri känsla i att se horisonten på en blå himmel, vita moln så långt under…man vidgar sina mentala vyer.

Jag reser i jeans, T-shirt , sandaler och fleese för att vara komfortabel. Jag kommer ju att resa i mer än en dygn.

Molnen öppnar sig och havet är blått därnere. Jag kan se en pyttebåt som kämpar på mot Sverige och ett bälte av något rött ( ett utsläpp?). Aj Aj!

Antagligen är de pyttesmå båtarna väldigt stora för de ritar vita streck efter sig i vattnet.

Himmel och hav har samma blåa färg, världen är en spegel och jag färdas i spegelns mitt!!!

p.s. Det är alltid två saker som händer när man sitter flera 1000 meter upp i luften:

  1. Man blir kroniskt trött
  2. Man blir kroniskt kissenödig

Hjälper kaffe??

Tillbaka till toppen ?


  Logg 2

Tips1; Om du bara vill ha faktabitarna så är de skrivna i fetstil.

Tips2; Det går att förstora bilderna genom att klicka på dom

Shipol, Amsterdam 2 augusti kl 12,30

Att leva i transit

Jag kan lugna mig i mitt transitliv för jag får veta i högtalarna att jag som redan har mitt boardingcard inte behöver köa till nya sittplatser utan kan gå direkt till min gate. Jag får också veta vilken gate. Allt detta i god tid medan jag fortfarande sitter på flyget. Ändå dubbelkollar jag gate-nummret så snart jag kommer av planet. Det känns ändå bra att veta…

När jag kommit ur flygplanet (som alltid blir olidligt varm och syrefattigt så snart det landat) rör jag mig makligt mot min gate. Jag har 2 timmar och 15 minuter innan flyget till Hong Kong. Det är nu det börjar kännas lite spännande.

En flygtur på 11 timmar och 25 minuter som för mig från kl 14,15 till 07,40 och troligen kommer att "jetlagga" mig eftersom detta inte går ihop tidsmässigt. Min mobiltelefon fungerar i Holland, kan jag konstatera. Den piper till och ger en hälsning från Tele Nederland.

Det var en upplevelse att se det platta Holland med den typiska kustlinjen från luften. Ett lapptäcke av små öar av åkrar med dessa raka kanaler i mellan. Här byggs inga staket utan kanalerna håller boskapen på sin betesö. Man kunde till och med se att korna var svart och vit fläckiga!

Jag växlade pengar innan jag åkte iväg, till Japanska yen ,och sedan tog jag med mig mitt bankkort, utifall.

På denna flygplats snattras det non-stop i högtalaren då flight efter flight ropas upp. Det kan inte vara mer än ca 30 sekunder mellan meddelandena som ropas upp på alla tänkbara språk. Man blir otroligt trött i huvudet av att lyssna. Jag går mot min gate och det dröjer ett tag innan jag förstår att det är fel riktning. Gate-nummerna har inte bara en siffra utan också en bokstav som delar in flygplatsen i sektioner. Himmel så stor det är!

D19 och E19 är en skillnad på ca 2 km. Det gäller att vara uppmärksam i transitlivet.

Vid "gaten" samlas en lite annorlunda grupp än den som åkte till Holland. Jag märker fler språk och andra nationaliteter. Jag sysselsätter mig med gissningslek typ: gissa nationaliteten men fördjupar mig snart i en bok. Jag släpar på mina "pinnar" vilket känns lite otympligt. Väntan känns ändå positiv.

Kl 14,23 börjar jag misstänka något när planet inte är framkört till gaten ännu. Vi skulle ha boardat kl 13,40… När sedan personalen kom tillbaka utigenom gaten blev jag lite förtretad. Vi hade då fått sitta i ett mindre väntrum innanför gaten. Rummet var litet och det kändes som om luften var på väg att ta slut snart. I 20 minuter svettas vi tillsammans, vi som skall vidare med flyget. Ingen förklaring, inga meddelanden…

Man börjar få huvudverk. Det känns inte som en jättebra början på den långa flighten med Cathay Pasific. En stackars baby gråter någonstans i rummet, man skulle nästan vilka stämma in.

Så öppnas dörrarna och alla kineser rusar in i planet. Jag förstår inte riktigt varför? Vi har ju numrerade platser? Varför armbåga sig fram?

Äntligen.. kl 15,20 lyfter vi och när vi väl kommer upp i luften fungerar fläktarna och man kan få frisk luft från ventilationssystemet…phu.

Resan är igen mycket turbulent. Maten blir försenad för de kan inte servera.

Lärdomar:

  1. Ät innan du reser
  2. Undersök vilka flygbolag som är bra och pålitliga innan du köper biljett.
  3. Ta med öronproppar
  4. Ta med något att dricka
  5. Ha en bok med (Tv-skärmarna och hörlurarna på min rad var trasiga)
  6. Det är varmt och bekvämt med flees.

Det är synd att Tv-skärmen inte funkar, jag kan inte följa flightinfo på skärmen eller se kartan som visar hur vi flyger. För att inte nämna alla filmerna jag missade. (suck). (Men jag kan ju meddela att på hemvägen fick jag åka 1:class istället på grund av detta…det var fint! )

Hong Kong…

Det regnar och ute är det 33+ c. Astrött. Babyn grät delar av resan… Damen bredvid mig snorade konstant hela natten. Himmel!

Hong Kong är som ett stort köpcentrum. Men naturen runt om är fantastisk.

Japan

16,00 lokal tid ( 11.00 svensk tid )

Resan till Japan gick fint, inga missöden denna gången. Folk är så hjälpsamma och vänliga så det känns hemma och borta på samma gång. Hettan som slår emot en när man går ur planet är intensiv och mycket fuktig. Man har fyllt i sitt inresekort på flyget och tullen ställer många frågor, metodiskt men vänligt. Jag möter en holländska på väg till IWAMA för att träna aikido vid väskbandet. Vi talas vid ett tag. Hon ser ju att jag tränar för jag släpar på mina "stickor".

Ute lyser solen genom en dimma.

Biljetten till bussen till Utsonomiya köper man precis när man kommer ut ur tullen. Den kostar ca 4070 yen. Bussen går ca: en gång i timmen och jag får vänta i ca en halvtimme innan min buss går. Resan tar ca 3 timmar. Denna bussen har aircondition. När man är framme i Utsonomiya skall man vidare med en lokal buss som går från busstationens västra gate ( tror det var nummer 3 ). Biljetten får man i en automat på bussen och betalar för då man stiger av. Bussen är skraltig och ganska omodern. Resan kostar 1010 yen. Den går till Mizuhashi Keiyu Ubagai Iki och man skall kliva av vid Kamiakabne. Lätt som en plätt?? (Jag kan inte lära mig namnen utantill i alla fall.)

Det är svårt att veta exakt var man skall gå av, då beskrivningen de sänt ut från Ki-no Sato säger att man skall kliva av vid en 7-eleven affär. Det visar sig dock att man skall passera en sådan affär innan vi kommer fram till den man skall kliva av vid. Jag har i alla fall adressen på japanska på en lapp (utifall) att jag måste tillkalla hjälp. Man kan också ta denna sista sträck med taxi men det kostar ca: 6000 yen så det blir ett lätt val för mig.

Det är bra att komma fram till Japan någorlunda tidigt på dagen, annars får man övernatta i Tokyo och det är dyrt. Mat och husrum är dyrt i Japan.

Tillbaka till toppen ?


  Logg 3.

3 Augusti

Resan mot Ki-no Sato

Medan man väntar på bussen till Utsonomiya behöver man vatten. Vatten kan man köpa i en av kioskerna vid utgången från flygplatsen. Man kan också köpa något att tugga på under den tre timmar långa resan eller en burk med iced-coffie eller te vilket kan rekommenderas.

När jag väl skall borda bussen kommer en liten lustig herre och delar ut något som liknas bagagelapparna som man får på flyget. Han fäster en på min ryggsäck och ger mig ett kvitto. Jag antar att detta är för att jag skall kunna kvittera ut mitt bagage när jag kommer fram. Ryggsäcken åker i bagaget och jag , hanbagaget och "pinnarna" i bussen.

Jag hinner inte mer än kliva på bussen förrän någon tilltalar mig. "Jasså, du skall också till

Ki-no Sato." Jettlaggad" tittar jag mig runt och undrar om jag känner killen ifråga…men det gör jag ju inte. -"Hur kan du veta det", säger jag och lutar mig mot min jo-stav. Det visar sig att David Shaner med hustru från South Carolina Ki-society och några av hans elever sitter i bussen. Jag kan slappna av och tänker att de vet ju vart vi skall och hur vi skall byta buss. (phu)

När vi kommer fram till Utsonomiya tillkommer fler Americaner. Sue Sheppard från St Luois

Michael Scarry från Seattle och en hel del till.

Där vi kommer fram till Utsonomiya ställer vi oss vid gaten för nästa buss och går på toa i skift för att slippa släpa på packningen. Toaletten, hm ja, den är ren men det är inte lätt för en ovan att balansera på en sådan där "stående toa"….

När man kliver på den lokala bussen måste man ha växelmynt för att kunna betala.

Från gate nummer 3 kliver vi på bussen ( invaderar den ! ) med all packning och skakar vidare i ca 40-45 minuter innan vi i mörkret äntligen kommer fram till den 7-elevenbutik dör vi skall kliva av. Det första som slår mig när jag klivit av och betalat för resan är att det är kolmörkt och att det är ett himla väsen på alla cikador. I nästa sekund stuttsar en cikada fram mitt framför fötterna på mig och nästa får mig att ramla baklänges. Den rasslade som en mindre krigare i rustning. Jisses,! så stor den var! Man kan skönja risfält på vänstersidan av vägen man följer framåt med efter ca 5 minuters promenad är man framme.

TenshingosoKi-no Sato är en stor byggnad med en stor glasfront och väldigt stora glasdörrar. Det ser på samma gång pampigt och tomt ut. När vi kliver in genom dörrarna dyker det upp en lite man som bugar djup. Det visar sig vara Katahowa sensei som hälsar oss välkomna. Vi bugar tillbaka. Snart dyker även Chris Curtis sensei upp och det känns bra att se ett ansikte men känner igen. Det första vi ser när vi kommer in är skohyllorna där vi ställer våra skor och sedan står plastsandalerna till vänster innanför ingången. Blåa för män och skära för kvinnor ( härre göstanes! No comments).

På toaletten finns alltid andra par sandaler som är endast för toalettbruk, då lämnar man sina "vanliga sandaler" och använder dessa istället. Glöm bara inte att byta tillbaka när du lämnar toaletten! Damernas toaletter är skära och männens är blå, man kan aldrig gå fel! Toastolarna är så låga att man riskerar att ramla rakt ner i toan när man sätter sig ner ( se upp! )

Nästa steg när vi nu fått våra sandaler är att torka av vår packning undertill med våta trasor för att inte föra upp smuts och damm på de blankpolerade golven.

Jag träffar miss Sato Maki som är receptionist och sekreterare. Hon ger mig bl.a. schema , infopapper om taigitävlingarna, karta, regler för hur man beter sig på rummen och visar mig var mitt rum ligger. Eftersom jag inte betalt i förskott betalar jag för kost, logi och läger vid framkomsten.

Kostnaden ser ut så här ( allt i yen ):

(Kurs 000913, 1 SEK = 11 Yen, Dividera med 10 alltså)

Medverkan i taigitävling 3.500

Seminariekostnad: 40,000

Logi 4000 /natten

Frukost 700/per måltid

Lunch 1000/per måltid

Middag 1,300/per måltid

Tecermoni 500

Taigitävlingarnas in-checkning börjar den 3 augusti och den pågår den 4 och 5 augusti. World Camp 2000 pågår från den 5-10 augusti.

Denna kvällen hinner jag också hälsa på Kashiwaya sensei som har hand om USA, Zuzuki sensei som har hand om Maui och Nonaka sensei som har Hawaiis huvudö innan jag bäddar min säng och lusläser alla reglerna samt somnar som en stock på min kudde. (Jag kopierar reglerna till er så ni kan läsa dem och få den "rätta" känslan.) Vi bor 8 kvinnor i ett rum. Tätt-tätt. Man får se upp så man inte hamnar i en annan säng när man vänder sig på natten. Jag hann ju också tvaga mig i det japanska badet som jag skall berätta mer om i detalj.

Tillbaka till toppen ?


  Logg 4.

Det Japanska badet

På Ki-no Sato finns inga vanliga duschar utan två japanska bad. Ett för herrar ( i blått ) och ett för kvinnor (i skärt). I omklädningsrummet vars golv är täckt av strå-tatami (dit man inte får gå i Gi) finns fack med korgar i respektive blått och skärt som man lägger sina kläder i. Sin två , schampo och dylikt tar man med sig in i badet. Man tar ett plastfat ( i respektive färg beroende på vilket bad man är hänvisad till ) och en plast pall och sätter sig framför en dusch som sitter fästad i väggen i knähöjd. Där sitter man och tvagar sig från topp till tå och sköljer noggrant. Sedan kan man nedsänka sig i det heta badet som är i en halvstor lårhög basäng. Man kan göra vattnet svalare eller hetare med en kran fästad i väggen. Men vattnet skall vara mycket hett!! Efter badet sköljer man av sig och torkar sig i omklädningsrummet ( man tar inte med sig handduk in i badrummet. Ganska skönt även om det var +35 C ute ibland.

Jag skrämmer små barn!

Något jag upptäckte när jag reste med bussarna var att "jag skrämmer små japanska barn"!!! De blev hemskt förskräckta när de såg mina blåa ögon!! Det kom som lite av en överraskning för mig. Men jag upptäckte senare att även vuxna japaner dröjde kvar blicken lite för länge vid mina ögon ibland. Det kändes ju lite konstigt…

4 augusti

Idag börjar förberedelserna för taigitävlingen. Frukost kl 08,30 , uppstigning 06,30.

Alla amerikaner som åkt åt andra håller runt jordklotet är uppe redan 05,30 på morgonen. Bara jag som är jettlaggad åt andra hållet har svårt att vakna på mornarna. Efter frukost då vi har lite fritid sitter jag vid dammen utanför vårt hus på en stor sten och skriver i loggboken. Man kan vara lite ifred där. I dammen är ett vattenfall ( byggt ) som forsar fridfullt och det stor ett lagom knotigt pinjeträd bredvid den stora stenen. Trädgården är full av ginkoträd. Det är fullt av sländor som flyger över vattenytan och "dragonflies" som surrar genom luften som stora färggranna helikoptrar. Till och med en ca 11/2 meter lång orm ringlar över gången.

Fler och fler anländer till taigitävlingarna. Snart är logimentet fullt. Tavlan längst ner till höger i logen blir full av namn. Där man kan se vem som bor i vilka rum.

På eftermiddagen kommer Otsuka sensei att hålla i det förberedande passet för taigitävlingarna. Deltagarna har parvis fått sina nummer som de syr fast på rygglappen på sin hakama. Alla som deltar i taigitävlingarna måste ha en hakama oberoende av grad. Alla har Ki-no Sato´s officiella, svarta hakama (samma som Yoshigasaki sensei har) och man måste ha en städad Gi (annars förlorar man i poäng). Inga uppvikta ärmar, förkortade ben eller för kort hakama. Gin skall vara vit och ren.

Till Lunchen kl 12,30 kommer Tohei sensei tillsammans med sin son och hustru. Han går från sandalhyllorna in i matsalen stödd på sin käpp. Han ser glad ut då han ser alla som kommit för att medverka. Trots att han är ganska liten, vithårig, 80 år gammal och behöver käpp och ibland rullstol utstrålar han en helt fantastisk mental styrka. Han har två svarta , vänliga och spirande svarta ögon som lyser.

karta över Ki-no Sato

Karta över Ki-no Sato. Den är ganska söt….

Tillbaka till toppen ?


  Logg 5.

Kartan gör inte riktigt Ki-no Sato rättvisa för det är mycket vackert i omgivningen. Någon har lagt ner mycket arbete på att få det att se harmoniskt och gästvänligt ut. Varje del har sin charm. Men på kartan kan in hänga med på de olika aktiviteterna som under veckan kommer att vara i alla de olika byggnaderna

.dojon

Dojon heter alltså: Tenshin-Kan

Meditationstemplet med det stora parkettgolvet heter: Tenshin-Gosho

Sedan har vi Misogihuset där vi gjorde vattenmisogi: Senshin no Gyoba

I the Magistate House hade vi tecermonin ( 350 år gammalt )

Det fanns ett mycket gammalt skrin invid det gamla huset också.

KiMuseet var stängt för reparationer under veckan så det gick inte att få se.

Ett annat välbesökt ställe var 7-Eleven men det är ju en annan historia.

Det fans drickautomater i logen också, med iced-coffie, iced tea och öl och jo faktiskt: SAKE.

Jag är den enda Europeén på Ki-no Sato denna augusti år 2000! Det känns lite som om man sticker ut!!!!

13,45 Börjar en förberedande lektion för Taigitävlingarna med Otsuka sensei i dojon, Tenshin-Kan.

Otsuka sensei visar sig vara en intensiv och ganska skojfrisk person mellan 50-60. Han börjar sin lektion med att förklara hur man inte skall bära sin hakama och Gi. Till ex. Så skall man stoppa ett ben i varje byxben i hakaman inte två ben i ett… ( hm ) ( Yoshigasaki sensei översätter till engelska.)

Man skall ha Gin taight mot kroppen utan skrynklor och veck, Man skall inte vika upp ärmar eller ben. Hakaman får inte vara för kort (fotknölarna skall inte synas). Man måste knyta sina hackamarämmar rätt. Detta får alla visa att de kan. Vid oordnad klädsel faller 0,3 poäng bort så det är INTE bra. Man har ju 10,0 poäng från början och har man under 7,47 blir man utslagen och kan inte fortsätta efter den obligatoriska: Kiteitaigi som är hela första dagens tävlingar. Vinnarna kommer att ligga runt 9,0 visar det sig senare i tävlingarna.

Andra viktiga punkter:

  1. Alla som skall tävla står på led vid dojoingången.
  2. När numret på paret innan dem kallas upp och det paret går upp i "ringen" kliver nästa par fram till den gula linjen.
  3. När parets nummer kallas upp kliver de in i ringen/rutan med vänster fot först. ( fel fot ger 0,3 minus poäng! )
  4. Nage står till vänster om shomen , Uke till höger, sett bakifrån dojon.
  5. Nage och uke går fram till de blåa fläckarna i mattan samstämmigt, vänder sig samtidigt mot varandra direkt utan uppehåll , sätter sig och väntar på tecken. Allt på samma gång (om ej blir det 0,3- o.s.v.)
  6. Rör ej vid hakaman när man sätter sig ner, obs vilken fot!
  7. När huvuddommaren ropar "rei" får man buga direkt, tänk på att ha en rak rygg och inte luta sig tungt på armarna, räknar ungefär: ich-ni och upp igen fortfarande samstämmigt.
  8. Gå upp med höger knä framåt.
  9. Gången in får inte vara vaggande, stel eller guppande
  10. Teknikfel ger endast -0,1
  11. Men måste komma ihåg ordningen annars blir det -0,3.

(Otsuka sensei förevisar hur man inte skall gå. Han såg faktiskt ganska rolig ut när han visade detta, vid ett tillfälle gick han som en kyckling över mattan och kacklade!)

Vid detta läget har det börjat att ösregna och det åskar så det knallar och ibland dränker Otsuka senseis röst. Han skrattar, hötter med näven och skriker.

Otsuka sensei kommer att vara huvuddomare vid tävlingarna så hans tips är bra att lyssna på. Nu går han igenom Kiteitaigi och tekniken ser ju lite "äldre" ut, men det är inget konstigt. I Taigiboken står vad det är för tekniska detaljer som man tittar på. (Jag har en sådan som vi kan kopiera om ni visar intresse) Ett ex: Yokomenuchi-shionage 1. Rör dig rakt bakåt när du "skyddar dig med händerna) 2. Gå in nära partnern i en rörels ner-upp-ner. 3. I slutet rör du dig så att partner naturligt faller ner och dina händer går med hela vägen ner utan att kasta. Titta på uke. Dessa misstag ger -0,1.

Efter Kitei går vi igenom bokken och Jo kata.

  1. När man gör Jo och bokken går man fram två och två och gör samma kata samstämmigt och samtidigt.
  2. Gör man Bokken gör man först nr 1 och sedan 2 direkt efter.
  3. Man räknar på bägge katorna (man gör ingen kata som man inte räknar på) och MAN RÄKNAR ENDAST PÅ JAPANSKA!
  4. I runtskäret på slutet av katan skall man ha vänsterhanden längs med kroppen , ej ute i luften.
  5. Det finns mer detaljer i boken.
  6. Jostaven håller men med handen lite vriden så att handflatan är framåt när bär staven.
  7. Jostaven ligger på vänster sida i bugningen.
  8. Efter bugningen stå upp och ta fram staven direkt.
  9. När men lyfter staven skall ki vara framåt direkt (staven går aldrig bakåt)
  10. På nummer 17 i första jogin skall man hugga rakt ner ända till ca 15 cm från mattan.
  11. Efter nummer 15 i andra jogin skall man göra något som liknar en hasso.
  12. I avslutningsrörelsen vänder man staven helt runt en gång endast.
  13. Det är viktigt att man är stilla innan man startar.
  14. Avslutningsrörelsen är att stoppa jostaven under vänster arm och stå kvar, ta ingen steg.
  15. Se ej ner på knät på nummer 19 i första jogin.
  16. Zanshin hela vägen
  17. I första rörelsens upprörelse (1) skall huvudet vara skyddat på bägge sidor.

Klockan 17,30 håller vi fortfarande på och det har slutat att regna och åska.

Vi kommer in på de valfria (SENTAI) Taigi nummer 1,2,8,9 och 14.

Kl 18,30 slutar vi och det känns som om till och med i den jättestora Tenshin-Kan dojon har allt syre tagit slut. Hjärnan är i alla fall urtrött! Av alla detaljer.

Man stupar ut, klär om och matsalen är redan öppen!

Tillbaka till toppen ?


  Logg 6.

Maten

Jag var inte säker på om jag skulle ta upp det här med maten. Det kunde ju bli ett helt kapitel bara det. Matsalen är ungefär som en skolmatsal. På dörren hänger ett handskrivet meddelande om att man skall tvätta händerna innan man äter maten. Man kommer in på två led och så står maten där i sina jätte bunkar. Efter någon dag gav personalen (som också är aikidokas eller fruar till senseis) upp och gjorde vad de kallade ett "sample"=De ställde en talrik på en bricka för att visa , hur vi skulle göra. Frukosten bestod vanligtvis av sallad, ris, korv och förlorade ägg, kaffe eller te samt juice. ("Jag som gillar min jättekaffekopp och min macka")

Lunchen bestod av ris, friterade räkor , krabbor eller dylikt, kokta grönsaker , kall spagetti (varför i hela fridens namn detta?), såser med svamp, soppa och te eller juice efterrätt med en liten kaka eller melon. Middagen såg ganska lika ut som lunch. Jag tröttnade väl lite på RIS och saknade BRÖD och kaffet var "decoffinated" så jag längtade efter riktigt kaffe…. Men annars måste jag säga att jag tyckte maten var bra.

Efter sessionen man Otsuka sensei hade jag många funderingar över vad som var bra och dåligt med Taigitävlingar. Tohei sensein förklaringar om varför de hålls är mycket logiska och helt ok. Han säger att det är ett sätt för honom att "se" att vi tränar rätt. Han sitter ju och tittar på och jag tror att han verkligen gör det ( ser alltså). Tittar på, hur vi tränar…och tro mig, han ser! För sedan kallar han upp folk på lektionerna för att rätta deras fel. "Det vilktigaste" säger Tohei sensei; " Är att vi tränar för att koordinera sinne och kropp" Det är inte viktigt att vinna eller förlora.

Men sedan i realiteten händer det mycket annat.

Hur påverkade blir de som är med i tävlingarna om det vinner eller förlorar?

Det jag såg var: mycket påverkade. Både vinnarna och förlorarna! Hur påverkar det träningen? Kommer man att bli fixerad vid , vad som räknas i taigitävlingarna, detaljerna och vad som är de senaste ändringarna från Japan. Svar : ja, det såg jag redan på amerikanerna.

Tävlingarna tycks passa bra för de yngre japanska gymnasiestudenterna men tycks lite malplaserade bland de vuxna.

Sen kväll den 4 Augusti

Nu droppar Japanerna verkligen in. Lektionen idag med Otsuka sensei var bara för "ickejapaner" (Gaijin). De andra har redan fått sin "breafing".

Jag sitter och skriver in min loggbok i utekorridoren längs ner vid dammen med det lilla vattenfallet. Varje gång en japan går förbi upp till sitt rum stannar de, bugar djupt och säger "konichiwa" "kon ban wa". Jag tycker det är väldigt artigt och vänligt…men efter den tionde japanen börjar jag känna på mig att jag sitter på fel ställe. Tjejerna fnittrar hela tiden och killarna ser mer allvarliga ut. Jag kan ju inte hoppa upp och buga varje gång och jag kan inte sitta här på golvet lutad mot takstolpen och buga heller…. Jag smyger ut i trädgården istället…

Tillbaka till toppen ?


  Logg 7.

5 augusti

RisfältMorgonen spenderade jag med en promenad genom risfälten tills jag insåg att jag kanske var tokig? Det var ca 40 C+ och solen stod rakt ovanför. Det kändes som om vattnet i kanalerna och på fälten snart skulle börja koka. Ingen bra dag för risfältspromenad alltså. Jag märkte dock ett underligt ljud därute. Det lät som ett gevärsskott som ekade över fälten och sedan upprepades lång borta. Ljudet återkom med regelbundenhet. Jag förstod att det var några sorts skrämskott för fåglar för att hålla fälten fria. När jag stannade till och tittade ner i de smala kanalerna såg jag plötsligt att det fanns fiskyngel i vattnet. Förvånande!

Efter lunchen idag dök Yoshigasaki sensei upp.

Kl 15,00 börjar tävlingarna. Alla står redan uppradade bakom sina skyltar med landsnamnen på utanför glasdörrarna intill Tenshin-Kan Dojon. I dojon är det säkert 35C+ utanför i logen är luftkonditioneringen på och det är något svalare. I dojon har man lagt plast på en stor del av jättemattan som det nu står åskådarstolar på. Runt själva tävlingsytan står bord och stolar för domarna.

På högersidan sitter Tohei sensei med Sawa sensei bakom sig (hon med oness-relaxed-taiso). Sedan sitter Tamura sensei och huvuddomaren Otsuka sensei.

Musik ljuder och alla marscherar in. Tamura sensei hälsar välkomna på Engelska och Yoshigasaki sensei översätter nu till Japanska istället.

De 16 domarna bugar in. Alla är Japaner.

Bakom domarna som sitter vid borden runt hela mattan sitter funktionärerna. De springer sedan med poängen som samlas in, läggs ihop och ropas ut på japanska och engelska. När alla tågat ut igen börjar tävlingarna med den japanska barngruppen. Det är bara Kiteitaigi idag. I bakgrunden spelas musik av Kitaro. Uke till höger från bakre delen av dojon sett. Nage till vänster.

Vid ett tillfälle när taigidomarna dömt ett par till 9,40 poäng blåser Tohei sensei av och samtalar med domarna. (Detta är enligt reglerna) man gör en ombedömning till 9,0. 9,0 är för övrigt tävlingarnas högsta poäng denna tävling. Det är Scott och Court V Wing från USA som får dessa poäng.

Efter fyra timmar är tävlingarna över. Ca 1/4 slås ut på grund av att de ej uppnår grundpoäng (som det står är 7,50 men som det sägs vara 7,47.)

I taigiboken förklaras poängsättningsreglerna över två sidor.

Gruppen är delad i fyra grupper som tävlar inom varje grupp: ungdomar under 18, Universitetsdojos, vuxna och Vuxna icke Japaner.

Klockan 19,00 är tävlingarna över.

Deltagarna samlas igen kl 20,30 för genomgång för nästa dag. De som skall fortsätta räknas upp. De som ej fortsätter samlas i en grupp för att få veta detaljer om vad de missade och bör öva på. Otsuka sensei som håller i sessionen räknar upp de vanligaste felen; tappar koordinationen av sinne och kropp, missar att vara samstämmiga, kastar för mycket o.s.v. Han säger också att de misstag som man kan se på taigitävlingarna är de som man jobbar mest på under World Camp. Man kan dock notera att " de som slagits ut" inte ser allt för glada ut.

6 augusti

Sista dagen av taigitävlingarna körs Jo, bokken och Sentai taigi. Dörrarna slår upp kl 08,25. Under Jo och Bokken är det två röda tejpbitar som märker ut var man skall stå. Det finns ju ingen uke eller nage då.

Idag är Yamamoto jr sensei talare på Japanska och Yoshigasaki sensei talare på Engelska. När man kör vapentaigi kan man välja vilka taigi man vill köra och hur många man vill medverka i. Idag är inte Tohei sensei närvarande. Men det passar bra med hans teori att man bäst ser utvecklingen när man tittar på Kiteitaigi eftersom alla gör samma taigi. Idag låter det om fallen i tanto-tori i motsatts till igår då alla fall var silkesmjuka. Det som alla har svårast för är kaitenage med tanto ( förvånade? ). Efter lunch kör man sentaitaigi, Valfria taigi nummer 1,2,8,9,14

Sedan blir det grupp taigi med 6 deltagare som avslutas med randori. Dessa är ganska fina och kul att se på.

Idag får något par så mycket som 9,13 poäng.

Kl 15,00 avslutas tävlingarna med prisutdelning. Tohei sensei talar ingen om den egentliga mening med taigitävlingarna som inte är att vinna eller förlora.

Rätt är rätt och fel är fel är något som han återkommer till.

Medaljer delas ut till vinnarna.

Man är helt slut efter dessa dagar. I morgon börjar World Camp.

Jag rekomfermerar min biljett, och tillbringar kvällen i sällskap med Erik Nanoka sensei, Chris Curtis sensei, Kashiwaya sensei och några till vid ett bord i foajén med en kall öl. Medan jag sitter där hinner jag höra några ganska lustiga historier om olika sensei ( jag kan upprepa dem vid efterfrågan vid något tillfälle ) Men en speciell som jag kommer ihåg är när Erik Nonaka berättar om när "någon" hade tappat bort Ushiba sensei på tågstationen i Tokyo. Detta skedde när O´sensei var ganska gammal och man befarade att han inte skulle hitta tillbaka till högkvarteret. Han hade en underlig vana att ge bort sina pengar till någon han mötte som han tyckte skulle ha dem (på den tiden). I alla fall så letade denna någon febrilt efter O´sensei men fick till slut ringa högkvarteret och bekänna färg. ( Denna någon visade sig vara Tohei sensei som hade avbrutit historian med ett förläget "det var jag").

Ni skall veta att det finns fler liknade historier som jag sent kommer att glömma.

Tillbaka till toppen ?


  Logg 8.

7 augusti

World Camp börjar idag kl 14,30 med en lektion i Tenshin-gosho (meditationstemplet) i den fyra principerna hur man koordinerar sinne och kropp.

Den här lokalen är sval, en har en utegång och ett inre rum. Golvet är täckt av polerad parkett. Utanför ligger en zengård med rundslipade stenar i just rätt storlek att innesluta i handflatan. Vid sidan av huset ligger en damm och ett stort klippblock. Dragdörrarna är i rött trä (ek) golvet i en gulare nyans. Vi sitter på ljusbruna fyrkantiga kuddar. När vi tränar i Tenshin-gosho har vi täningsbyxor och t-shirt och strumpor (helst vita)

När Tohei sensei kommer in i lokalen applåderar alla.

Lektionen börjar med att alla introduceras för Tohei sensei.

Jag undrar lite över Yoshigasaki senseis sett att introducera mig : "Och här är någon från Sverige" säger han , när jag bugar mig.

Efteråt blev många nyfikna och kom och frågade mig vem jag var…

Tohei sensei håller ett föredrag och talat bl.a. om hur "mind moves body" och att när kroppen är mindre rörlig blir sinnet till och med mer rörligt. (Detta säger något om hans åldrande kropp och ändå så skarpa sinne, han är ju ett ganska bra exempel.) En fråga är: Kan man flytta handen utan att vilja det? Impulsen rör handen innan tanken, intentionen kommer efter att man redan sänt ki. Man kan känna det. Sedan talar han om "Do nothing" I motsatts till "Don´t do anything" Att göra är fortfarande att göra, säger han även om det är att "göra" ingenting. Han filosofi är ganska roande och vis. Han talar också om Sei chi (do nothing) i motsatts till Tei shi (att bli noll, att bli noll är att dö) Sei shi är sinne och kropp unifierade. Det är skillnad på to coordinate och to unify. Unify är att föredra som översättning men jag hittar inte ett bra ord på svenska.

Sedan talar han om ITTEN (onepoint) och vi övar att flytta onepoint till olika delar av kroppen. Tohei sensei talar också om hur man inte kan le eller skratta riktigt om man inte menar det , inte unifierar sinne och kropp, Hur det blir fel när man skrattar för att vara artig eller skrattar på bekostnad av andra.

Sedan gör vi olika ki-övningar , både de gamla och några nya.

I slutet av lektionen talar Tohei sensei om taigitävlingarna igen. Han säger att när man tränar skall man tänka på

  1. Fudoshin
  2. Onepoint
  3. Rytm
  4. Stora rörelser

Igen, inte vinna och förlora. Att träna är det viktiga , i livet och på mattan inte bara att se ut som om man gör rätt. ( inte bara pilla på de tekniska detaljerna! )

Sedan talat han om de fem principerna vi tränar aikido efter. Han säger att 3 av dessa fem principer handlar om DIN PARTNER och att det finns en anledning till detta. Man tränar tillsammans och man skall bry sig om sin partner. Man skall inte bara tänka på sig själv även om man nu är universums centrum (haha). Sedan börjar vi köra teknik på parkettgolvet. Det är ganska kul för det är halt med sockorna på ( hoppsan! ).

Sensei talar också om avslappning och Te-kubi shindo. "Försök inte" att slappna av, säger han utan skaka på händerna istället. Han säger att det är ett bra sätt att stoppa sig själv från att bli allt för arg över småsaker också. Man kan gå på toa och skaka på händerna, säger han ( annars undrar de som ser vad man sysslar med… )

Tohei sensei säger också att ; att sända ut ki ( extend Ki ) är inte fysiskt. Man kan inte göra det fysiskt , eller med ögonen ( och så visar han och ser jätteroligt ut! ) Vi övar ki-tester. Sänk inte huvudet när du testar någon annan, böj inte heller kroppen framåt.

Håll one-point själv när du testar andra. Tryck inte på skuldran för det gör att partnern gör motstånd.

Lektionen är ganska lång men det känns ändå som om den tar slut ganska snart. Vi går i samlad tropp tillbaka till huvudhuset där det serveras middag kl 18,30. Efter maten har vi aikido i Tenshin-Kan ( dojon ) men Otsuka sensei.

Tillbaka till toppen ?


  Logg 9.

Otsuka sensei kör kiteitaigi i två timmar så den blir ganska finslipad. Sedan visar de Tohei senseis gamla video med den " ganska lustiga" musiken till , ni vet den där med marschmusik i foajén kl 21,30.

Jag är social på kvällen igen och lär känna en uppsjö av amerikanske senseis från västkusten och en hel del folk från Hawaii. Singapoorerna är lustiga. Mike Koh säger; "You must come to Singapore and visit us! You can join us in our national sport…..eating!" De har med sig jordnötter till alla ( flera säckar fulla med goda jordnötter! )

8 augusti

I dag går Otsuka sensei genom kriterierna för de olika kitesternas nivåer.

Otsuka sensei har ett roligt uttryck som han återkommer till "Fuu-sutt", säger han när han vill pointera något. Hans ki-tester är mycket kraftiga på gränsen till smärtsamma, svåra att klara ibland.

När vi tränar i dojon sätter man sig på en matta var på rader med ca 15 mattors bredd. Tatamin är tvåmetersmattor och vi skall sitta så för att varje person skall ha en platts för sin uppvärmningsövning utan att det blir för tätt.

Ibland har folk en tendens att sätta sig för nära den som undervisar så att de nästan hindrar och blir då bortschasade. Man bugar mot Ki-tecknet, mot Tohei (även om han inte är närvarande) och mot instruktören. Efter avslutad klass bugar alla mot alla som tränat med varandra, det blir en massa bugningar.

Glöm inte; en anteckningsbok måste med till alla lektioner.

kl 9,30

Tenshin-gosho med Tohei sensei igen. Vi går igenom principerna för KI-andning:

  1. Andras ut med Ki (och ljudet ha)
  2. Andas ut så lugnt som möjligt
  3. Andas ut från huvudet till tårna.
  4. Andas in med nästippen fyll upp kroppen med ki från tårna till huvudet.
  5. Efter en andning, meditera på onepoint.
  6. Andas ut med Ki (och ljudet ha)
  7. Andas ut så lugnt som möjligt
  8. Andas ut från huvudet till tårna.
  9. Andas in med nästippen fyll upp kroppen med ki från tårna till huvudet.
  10. Efter en andning, meditera på onepoint.

Man andas med ki inte bara med luft. Hela kroppen andas inte bara bröstkorg och lunga. Man utbyter ki med universum. Du äger ingen ki själv. Tohei sensei gör en utarmning som varar i en hel minut! Men säger att 30 sek in och 30 sek ut är lagom och man behöver inte kunna mer än så. Ljudet ha ( kommer från Hakku (ut)) och Zu är ljudet man gör för inandningen.

Det är viktigt att sitta med rak rygg, zeiza eller korsbent. Man kan ha en kudde om man vill. Man skall stänga munnen med onepoint efter utandningen. Inte smälla igen den. En bra övning som passar alla är 22 sek in och 22 sek ut.

Man blir bättre med övning. Ett vanligt fel är att bröstkorgen rör sig. Det skall den inte göra. Vill man hjälpa någon att stilla sin bröstkorg kan man hålla i armbågen medan de andas ut och på axeln medan de andas in. Vi gör också andningsövning medan vi går i snabb takt. Detta är en väldigt bra övning! 6 steg utandning, 6 steg inandning.

Tohei sensei pointerar ut hur viktigt det är att tala positivt. Talet styr många gånger det du sedan gör. Man kan börja med att säga positiva saker, sedan följer kroppen efter.

Kiatsu är som att byta batterier. Det är universums ki som flödar , den tillhör aldrig någon. De är aldrig du som kurerar personen, så ta inte åt dig äran. Man måste sända ki och andända ki för att den skall cirkulera.

Tohei sensei visar sedan flera övningar och kallar upp folk som han rättar. När han ser ett fel. Ler han med hela ansiktet, hans ögon lyser och han säger:" something´s wrong" Sedan närmar han sig och säger med samma pliriga ögon: "Now I will help you"

Shrine

Detta är the shrine som står inte långt från de gamla byggnaderna

Tillbaka till toppen ?


  Logg 10.

Daikan Yashiki

Teceremonin kl 14,30 i det gamla trähuset bakom den stora portalen.

Vi blir hämtade i foajén kl 14,25 av en av eleverna i skolan och går ner till Toheis gamla familjegård, genom portalen , in i trådgården och in i det gamla trähuset.

Jag är med i dagens första grupp inför teceremonin tillsammans med David Shreder och hans grupp från South Carolina. Vi är ca 11 stycken. Yoshigasaki sensei är tolk under teceremonierna. Det är väldigt varm denna dag och mycket fuktigt. Vi är ca 8 män och 3 kvinnor och männen har klätt sig i kostym, jacka och slipps…. ( stackare! ). Det är ok att ha långbyxor och skjorta både för män och kvinnor. Man kan eventuellt ha långklänning men skall inte överklä sig. Man måste ha strumpor på sig eftersom man har dem på sig inomhus och inte bör vara barfota.

Hel och ren är ett bra riktmärke. Jag börjar med en beskrivning av vad som sker och återkommer sedan till min upplevelse av ceremonin. Ceremonin är ju en yttre händelse men det som man upplever är lika viktigt.

Vid ytterdörren kommer någon och möter, välkomnar och visar in en i ett rum.

Man går in på led i "väntrummet" och sätter sig på tatamin och väntar. Man sitter längs med väggarna, ej mitt i rummet. När man blir kallad går man vidare in i nästa rum där ceremonin utförs. Där sätter man sig på tatami längs med väggarna innan för den svarta linjen. I rummets mitt utanför linjen behöver de som utför ceremonin att röra sig.

I rummet för ceremonin hänger Toheis regler för teceremoni på väggen i en nisch.

Man talar inte under ceremonin. Endast den som leder ceremonin kan ge tillrättavisningar. Man avvaktar och in kommer olika personer som har olika funktioner.

  1. Först serveras kakan. Den läggs på golvet framför dig på ett fat. Den skall man inte röra förrän alla har fått sin kaka.
  2. Blir du bugad mot så bugar du tillbaka.
  3. När alla fått kakan kan man äta den genom att ta fatet i vänsterhanden och bryta kakan i tre delar. Man äter kakan i lugn och ro i sina tre delar och sätter sedan tillbaka fatet. Ibland får man en bambugaffel att dela kakan med.
  4. När kakan ätits serveras tet. Den person som gör tet kommer in med en stor kopp och en visp, sätter sig ner och blandar tet. Sedan serveras den som sitter längst till vänster ( som har en sorts hedersplats).
  5. Den som serverar tet bär fram det och sätter sig framför tedrickaren. Serveraren håller koppen i vänsterhanden och vänder koppen två gånger (så det blir en halvcirkelvändning) med högerhanden liksom för att visa drickaren koppen och dets innehåll.
  6. När serveraren satt koppen framför drickaren tar drickaren upp koppen och gör samma procedur. Sedan dricker han i tre klunkar. Första klunken är för att smaka och insupa doften, andra klunken skall vara djupare och ljudlig och den tredje klunken skall tömma koppen.

    Tet skall inte vara för hett när det serveras eftersom det skall drickas i stora klunkar. Det smakar mycket gott.

  7. Tet serveras till personerna , en och en och man väntar till de druckit innan nästa person serveras.
  8. Efteråt kommer det någon och för bort kopparna.

Efter ceremonin kommer fru Tohei in och förklarar på Japanska historik runt teceremoni och berättar om skolan.

Hon berättar att teceremoni är något som utförts under många århundraden och till att börja med utfördes av endast män. När sedan de japanska traditionerna dog ut för att återupptas på 1900-talet var det kvinnor som utförde ceremonin. På Toheis skola är det både män och kvinnor som utför ceremonin. Sedan sätter hon sig plötslig bredvid mig , klipper till mig på låret och frågar: och hur känns det i fötterna…

Bara bra , svarar jag. Jag är den ända i gruppen som suttit zeiza hela tiden. ( Det känns lite pinsamt att få den uppmärksamheten, men det verkade riktigt att sitta så. )

Efter ceremonin får vi gå och titta på huset och lite i trädgården. Det är mycket vackert med skjutdörrar i trä och papp, låga möbler på tatami, ramar i rödek precis som i en film av Kurisawa. I trädgården finns knotiga barrträd, vattenfat med en bägare i bambu, gångar med stenläggning på…..

Shrine

När vi promenerar därifrån tar killarna av sina jackor de är genomdränkta av svett.

Upplevelsen

När jag kommer in i huset ,sitter mig på bänken och låter mina sandaler falla ner i golvet kommer en kvinna glidande i korridoren. Klädd i kimono och med huvudet sänkt närmar hon sig oss. Hon talar med en mycket mjuk röst till oss och manar oss att komma in. Huvudet håller hon hela tiden sänkt. Vi går genom korridoren. Luften är het ute men något svalare inomhus i skuggan. I trädgården brusar cikadorna och man kan höra fåglar kvittra. De luktar trä. Tatamin i väntrummet är mjuk men ändå sträv. Man känner hur svetten börjar rinna längs med ryggen medan vi väntar i tysthet. Huden känns het och våt i pannan. Det känns som om man inte kan bryta tystnaden utan att störa rummets stämning.

Vi blir visade in i terummet av samma kvinna som mötte oss i dörren. Vi rör oss i tysthet in i rummet och sätter oss försiktigt längs med rummets väggar. Härifrån kan man se in på den inre gården. Där står ett gammalt träkärl fyllt med vatten. På ytan ligger en bambuskopa med långt handtag och guppar. Ljuset leker med vattenytan.

Solljuset når precis fram till den motsatta ingången till rummet. Den ingången leder till ännu en korridor. Det är därifrån den första personen kommer in i rummet.

Hon är klädd i en djupblå kimono som skimmrar i ljuset från dörren. Hennes svarta hår ramar in det bleka ansiktet som är vaket men uttryckslöst. Hon glider fram ljudlöst och graciöst som om hon rör sig något ovanför markytan. I bägge händerna framför sig bär hon ett litet svart träfat och på fatet ligger en liten rund, brun kaka. Hon serverar kakan till den första gästen medan hon sjunker ner mot golvet i en omärklig rörelse. Hon bugar och försvinner igen ut ur rummet. Redan kommer nästa kakbärare, denna gången en man. Hans gröna hakama fångar ljusglimten i dörren innan hans kropp fyller dörröppningen och han glider in i rummet. Hans ögon rör sig långsamt genom rummet och han serverar nästa gäst. Ut och in glider de , en efter en bärandes på kakor, i en jämn ström.

Ett ögonblick existerade bara kakbäraren och jag, då vi böjde oss i en bugning mot varandra, såg jag på hans allvarliga ansikte. Han bar en djupblå gi och hans korpsvarta hår matchade hans hakama. Ögonen var öppna och vakna och det fanns något mäktigt i hans svepande rörelser. Som om något annat rört vid oss, synkroniserades rummet och rörelserna blev ett med omgivningen. Bilderna försvann i bugningen mot golvet då endast tatamin fyllde blicken.

Även om det var rörelse i rummet hela tiden tycktes det stilla. Utanför hördes cikadorna och där inne hördes då och då ett svepande av tyget i hakkaman. Mannen som vispade tet satt mitt i rummet, rakt framför dörröppningen. Han satt rakryggat och rörde sig i mjuka rörelser medan han metodiskt arbetade och tycktes uppslukad av sin uppgift. Han fyllde koppen omsorgsfullt och den bars fram mot mig.

Jag höll snart skålen i min vänstra hand och kände dess skrovliga yta mot handens insida. Jag såg värmen stiga ur koppen som en slingrande, dansande orm upp mot taket. Tesörjan var grön och tjock. Det låg tebubblor på ytan som avtecknade sig skarpt mot den ljusa insidan av skålen. Sakta vände jag koppen och lät blicken glida på insidan. Nya vyer uppenbarade sig. Så rörde jag skålen mot mig. Jag förnam doften och värmen mot mitt ansikte. Långsamt tog jag en första smaksipp. Tet var behagligt varmt, mycket lite bittert och med en mild ,smakfull eftersmak. Jag kunde känna det på min tunga innan jag lät flyta ut i munnen och sväljas. Jag drack igen, denna gången djupt och törstigt. Klunken ekade i mitt inre. Igen sänkte jag koppen och såg på den gröna ytan. Jag kunde känna den varma känslan av tet sprida sig i min mage ut i min kropp. Men välbehag tog jag den sista och tredje klunken och sänkte sedan skålen mot golvet igen. Nästan med känslan av saknad. Under drickandet hade det bara varit jag och tet som existerat.

På kvällen 19,30 har vi ett pass i Tenshinkan med Otsuka sensei igen. Vi kör mest teknik och blir bra svettiga. Det känns bra att få röra på sig.

Tillbaka till toppen ?


  Logg 11

9 augusti

Morgon kl 06:30 - 07:30

Oness-Rythm-Taiso med Sawa sensei

Idag är vi i dojon igen på morgonen. Tidigt pass med Sawa sensei.

Sawa sensei är klädd i en pink dräkt med hög krage , fickor och knappar samt matchande byxa med sprund. Det känns lite konstigt att ha undervisning med någon som inte har gi på. Vi har träningskläder fast vi är i dojon. Alltså inte gi och hakkama. Yoshigasaki sensei översätter och assisterar under passet.

Jag kan tänka mig att det är för att det är svårt att se fötter och ben och hänga med i oness-ruthm-taiso när man har hakkama. Sawa sensei går igenom alla övningarna men också det speciella sättet att stå på. Med hälarna ihop ca; 30° mellan stortåna och med "one-point" i tåspetsen. Vi tränar upp-och-ner på tå.

Linjen på insidan av foten är viktigt för balansen. Sedan går vi tre varv i dojon på tå för att stärka hålfötterna.

Sawa sensei har en mjuk behaglig röst och tar ofta fram elever för att visa vad de gör för fel, hon är helt otroligt bra på att rätta dem och tala om precis vad det är för litet fel de gör och hon kämpar med varje elev för att de skall klara att göra rätt. Hon får ljungande applåder efter passet.

För den som är intresserad har jag en video med musik, rörelse och allt som jag "översätter" från den Japanska systemet till det Svenska videosystemet (pal). Denna video kan ni beställa av mig till självkostnadspris.

Efter frukost är vi i Tenshinkan, dojon igen.

Tohei sensei undervisar igen. Nu kör vi Kitei-taigi i detalj och går mer in på ki-bitarna. Jag märker nu mer av likheterna i teknik mellan Yoshigasaki sensei och Tohei sensei och jag lyckas bra med teknikerna. Det får mig att verkligen uppskatta att ha Yoshigasaki sensei som lärare. Han har fått mig att fatta.

Tohei talar mycket om de fem principerna för hur man tränar aikido och visar hur de appliceras i tekniken.

Han står upp lutad mot sin käpp och undervisar. Han har inga svårigheter att kasta folk med endast rörelsen av sin hand. Man ser de bestämda ki-rörelserna som ändå är mjuka. Alla som vill kan bli kastade. Oj, vad de dundrar i backen.

Under passet assisterar Shinichi Tohei sensei ( Toheis son ) och jag får möjlighet att träna med honom. Han är verkligen duktig och hjälper till med små rättningar som han genast uppmärksammar. Han hjälper till på ett mycket ödmjukt sätt och man tycker verkligen om honom. Jag får ett intryck av honom som en mycket kompetent lärare, trots sina unga år.

Efter denna sessionen kan man ta foton tillsammans med Tohei sensei om man vill. Detta visste inte jag och hade därför inte med mig kameran i dojon. Jag blir då fotad av en av Chris Curtis senseis elever som lovar att sända mig bilden. Den har jag dock i skrivande stund inte fått ännu ( säkert blinkar jag med ögonen, nyser eller något , just som han fotade!!! )

Kl 13,00 visar de videon med Sawa sensei i foajen. Hm, Hon är klädd i gympingdräckt, benvärmare och tights på videon. Men man ser i alla fall på ett bra sett hur rörelserna skall göras…. Musiken… Ja, ni som har hört den vet vad jag syftar på…

En lista på hur/vad man bör iakttaga när man ser på videon:

  1. Titta på hela kroppen
  2. Se vilket håll tårna pekar och , hur hälens vinkel är.
  3. Titta på knäts vinkel
  4. Höftens position
  5. Axlarnas position
  6. Armbågens position och vinkel
  7. Handled och fingrar
  8. Huvud och nacke
  9. Överkropp
  10. Ögonlinje
  11. Ni kan passa på att kolla om ni fått några finnar på hakan ( hoppsan,….nej,nej,jag är en mycket seriös aikidoutövare. Jag råkade bara halka på tangentbordet…)

Tillbaka till toppen ?


  Logg 12.

Kvällen spenderas i ett cocktail-patry till Toheis ära där alla minglar

Shinichi Tohei öppnar kvällen med att hälsa alla välkomna och tala om för oss att vi bara skall slappna av och trivas. Folk har en tendens att bli stela när Tohei sensei är i närheten, vilket kanske inte är så konstigt. Man vill gärna visa sin respekt för honom. Vi skålar in kvällen i öl. Japansk öl är ganska god faktiskt!

Olika grupper går fram till Tohei sensei under kvällen och presenterar sig för honom. Huvudtränaren för fram sina elever. ….och här är jag…. Ensam från min klubb, Ensam från Sverige…Ensam från Europa…

Jo, mycket riktigt. Jag får ensam gå fram och presentera mig. Som tur är ställer Kashiwaya sensei upp och följer mig fram. Det är lite svårt att vara helt avslappnad , måste jag erkänna. Jag har vid detta laget tränat i mer än 19 år av Tohei senseis Kiaikido och det är första gången som jag träffar honom såhär utanför mattan och talar med honom. Han är respektingivande och har en kraftig utstrålning. Hans ögon är milda och han omges av en vänlig stämning.

Efter samtalet som kanske är kvällens höjdpunkt för mig på sitt sätt minglas det mycket och framåt kvällen byter man visitkort och adresser med varandra och gör olika Ki-övningar och skrattar en hel del. Tohei sensei drar sig tillbaka efter ett tag men hans son och hustru är kvar tills det är "släckning och stängning" enligt reglerna. (kl 23,00) Vi lyckas blidka Kataoka sensei en liten stund och dra ut på den till cirka 23,20… vilken seger!

Jag blir invigd i USAs kvinno-kiaikido-gemenskap och det känns inte så ensamt alls.

Några fortsätter att "festa" lite i korridorerna… Är det inte alltid så på läger?

I morgon är det lägret sista dag och resan med bussen till Utsonomiya är redan beställd. Den skall man beställa ett par dagar innan och sedan bokas flygbussen från Utsonomiya till Narita (Flygplatsen). Flygbiljetten hem är rekomfermerad.

Det känns lite vemodigt.

Man går ut i utekorridoren efter att foajén släckts ner och andas in den varma fuktiga luften. Man lyssnar igen på cikadorna i mörkret. Längre ner i trädgården hör jag vattenfallet från dammen.

På rummet byter vi adresser och ger varandra små gåvor och minnen. Jag har inte tagit med något från Sverige att ge till mina rumskamrater. Så jag skriver små meddelanden på mina visitkort. Det är annars ett bra tips för er som reser i framtiden. Ta med er något litet som ni kan dela med er av till alla nya vänner och ta med visitkort.

Vi åtta kvinnor som delat rum under dessa dagar kryper ner i våra våningssängar och säger god natt. Man glömmer redan att några av dem snarkat och hållit en vaken, klivit upp den kristliga tiden kl 05,00 på morgonen för de varit jetlaggade eller att det alltid varit någon som lämnat ett par minisandaler till mig om jag varit siste person ur rummet. Allt är förlåtet och ett litet vemod sänker sig i nattmörkret. I morgon är det sista dagen….

10 augusti

Vattenmisogi kl 06:20

Inför vattenmisogin har vi delats i två grupper. En grupp består av kvinnorna och de japanska männen. Den andra gruppen av resterande män. Detta för att vi inte skulle få plats allihopa vid källan annars. Huset heter Senshin no Gyoba på kartan och vatten misogi heter Shenshin no gyo. Kataoka sensei håller i misogin och en yngre sensei som jag inte vet vad han heter översätter.

Till Senshin no Gyoba går vi i samlad tropp tillsammans med Kataoka sensei. Vi är klädda i baddräkt och överdragskläder och bär på handdukar. När man kommer fram till huset finns två ingångar. Den för damer är till höger och den för herrar till vänster. Man kommer in i ett omklädningsrum där man tar av överdragskläderna. Sedan går men ut på terassen där det finns ett stort badkarsliknande golvfast kar i sten. På sidan är det ett Ki-tecken inhugget.

vattemmisogi

Vatten är upptappat och den rinner över längs med kanterna. Kataoka sensei förklarar hur vattenmisogi går till. Han berättar att förr brukade de åka med buss till den närmsta ån (på vintern) och kasta sig i vattnet där men nu är vattnet inte så rent längre så de gör oftast misogin i källan på Ki-no Sato istället. Just idag, säger han och ler, är det ju inte så kallt (nej, verkligen inte…det är hett tycker jag) men annars skall man göra detta när det är kallt ute. Tohei sensei, rekommenderar vattenmisogi för att stärka kroppen och få en bättre hälsa, för att förbereda sig för svåra uppdrag.

Såhär går det till:

  1. Man tar en bytta som står på kanten och fyller den med vatten till ca: hälften genom att sänka ner den i karet.
  2. Sedan öser man vattnet över sig samtidigt som man skriker ett Kiai (iai)
  3. Detta upprepar man 7 gånger.
  4. Man börjar med att hälla över vänster axel och häller sedan över höger axel o.s.v.

Innan vi börjar gör Kataoka sensei ett Ki-barai för att allt skall gå väl.

Så börjar det…

Det är ett skrikande och ett skvättande av alla som står runt karet. Det är faktiskt ganska roligt och stämningen är lite "uppsluppen". När man är färdig kliver man åt sidan, för att lämna plats för nästa person och går in i omklädningsrummet för att torka sig och klä på sig.

Vi går snabbt tillbaka till Tenshin-kan dojon för att ki-andas tillsammans. Jag reflekterar över att de ca 30-40 minuterna vi Ki-andas känns väldigt kort och att det är lättare att Ki-andas nu efter vattenmisogin.

Tillbaka till toppen ?


Logg 13.

Sista lektionen med Tohei sensei

Jag citerar rakt ur hans undervisning.

Universal Mind

-"Universal Mind loves and protects all creation"

Vår värld är relativ. Där lever vi. Alla som lever dör. Alla dör som föds.

Tohei sensei talar om plus och minus mind. Vissa väljer att leva plus andra minus. Man kan inte säga att det ena är rätt eller fel- man kan bara se att de gör så- det är fakta.

Om man vill komma åt söder måste man resa åt söder. Det är inte fråga om vad som är rätt eller fel utan vad du väljer att göra. Universum gör det rätta- det som är i harmoni. Man kan välja att gå med eller mot Universum.

Det är skillnad på att tycka och vad som är fakta. De är egentligen motsatser.

( Jag tänker på Yoshigasaki senseis- undervisning om fakta ( I am a man )).

Positiv attityd gör ditt liv positivt.- Negativ attityd….. Men du väljer.

Om ekonomin är dålig måste man tänka positivt för att ändra den.

Säg aldrig att du är trött för då känner du att du är det. Det är viktigt att tänka på vad man säger och vilka ord man väljer att säga. Positiva ord ger positivitet i ditt liv.

Universal Mind är som att hitta något som alla säger JA till ( inte håller med om utan säger JA till med eller utan ord ). Men om någon säger NEJ måste man tänka om. Då är något fel. ( "something´s wrong" )

Om man har talet 1 och halverar det i oändlighet så blir det ändå aldrig 0 (noll).

Några tror att när man dör , då blir man noll. Men livet börjar inte i livmodern på en kvinna. Det finns långt innan. "Liv" har inget värde i dessa dagar. En baby kan dö i bilen ,när mamman gått för att handla. Barn glömmer sina föräldrar, då de utgår från att det är en tillfällighet som skapat dem.

Du är född ur Universums Ki och när du dör återvänder du dit. Det är normalt att säga "TACK" till någon som tog hand om dig när du var liten. Dina föräldrar har gjort dig till en människa genom att de är människor. Hade de varit apor hade du inte varit människa ( skratt ).

Ki är infinitivt ihopsamlande av små partiklar, du byter ständigt dessa partiklar med Universum. Om du lever plusliv sänder (extend) du alltid Ki. Det handlar om att göra , leva, andas och tänka: plus. Det som Tohei sensei lär ut är plusliv.

One-Point är något du bara vet att det finns. Du kan inte känna att det finns där någonstans. Var naturlig. Om man försöker att "göra något" (förställa sig) tappar man oftast One-point. Man behöver inte göra något, man skall använda sinnet.

Du är Universums centrum. Men det är också alla andra. Tillsammans. Alltså är du aldrig ensam.

Tohei sensei är mycket glad för all respekt han känner att vi ger honom. Men han äter också och går på toaletten som alla andra människor. Låt inte respekten göra dig stel. Var dig själv.

När du rör dig rör sig One-point. Den är inte fast. Även när du är ensam är du inte ensam. Alla är ju där i Universum. Detta betyder att du bör respektera alla.

Universum är alltid i förändring.

Teishi (att stanna (abrupt))

Du tror kanske att du stannar när du stoppar upp? Teishi är fel.

Bilen stannar inte på stopplinjen. När du sitter stilla cirkulerar ditt blod runt.

Seishi är rätt. Det är ett naturligt stadium. Att stanna med lugn. (genom att halvera rörelsen hela tiden är det ständigt rörelse kvar).

Droppen som gör ringarna på vattnet avstannar aldrig. Den sprider sig. Varje rörelse skapar vågor. Liv är aldrig stilla.

När man blir till och föds som människa får man kropp och sinne. Gör man något två gånger blir den andra gången en manifestation av sinne och kropp i koordination.

Mind leads Body. Alltså måste man unifera Mind först. Då följer kroppen. Man kan inte göra tvärt om. Många försöker att ändra det fysiska, kopiera det som de tycker att det ser ut. Det är alltså fel. Man kan inte göra övningarna bara fysiskt.

( Detta med Mind är svåröversättligt eftersom ni vet att det svenska ordet "sinne" inte är som det engelska ordet "mind" och dessutom att det som är "shin" på japanska inte det motsvarade engelska ordet "mind". Jag håller mig till det engelska ordet Mind för att poängtera denna skillnad. Yoshigasaki sensei är bra på att förklara dessa skillnader på sina seminarier. Med andra ord "SHIN" kan inte översättas med ett ord på svenska eller engelska. )

Otomo betyder att vara ett stöd. Om man stödjer någon fysiskt så får man inte störa honom. Man skall stödja honom och inte "visa" att du hjälper. Inte framhävda sig själv. Tohei sensei slängde en Otomo i golvet som inte förstod detta, så att han skulle förstå. Han "tryckte" sensei uppåt istället för att vara ett stöd när han skulle resa sig upp. Man måste leva rätt själv först, sedan kan man "vara utan att störa". Krockar är fel.

Övning

Att röra Ukes hand nedåt med Ki.

Mind håller i armen med handen. Det går inte att hålla handen med Mind. Man måste ha avslappnade ögon när man håller One-point. Det är inte ögonen som ser (Extend eyes) , det är Ki inte ögonen. (Stirra inte konstigt och stelt! ) Det är inte benen som går utan sinnet. Vad är det första som händer när du vill rör en hand? En impuls kommer från ditt sinne? Nej, något händer innan detta. En intention? Ki

Du kan inte glömma Mind. Om du inte kan koordinera Mind and Body i en minut, hur kan du då göra det hela tiden? Efter ett tag stannar sinnet ( teishi ) och det blir fel. Ki-meditation innebär att aldrig bli noll. Mind får inte stanna. Var naturlig. Om du inget har att göra, så gör ingenting! Tala inte i telefon (yupinalle) Meditera istället! Gör det till ett med dig själv.

Alltså kan man inte klara Taigitävlingen om man inte unifierar Mind and Body.

Man MÅSTE öva! KI-meditation med rörelse utåt och innåt. Men använd inte klocka då. Att meditera en minut in och en minut ut, fungerar inte för i mellan dem blir noll (Teishi). I början när man meditera kan man känna olika vid utåt och inåt, men det måste vara samma känsla. Inte Olika. Det finns ingen värdering i detta. Man får inte se allt för mycket till hur det känns i kroppen.

Efter lektionen är det fotografering och alla fotar till höger och vänster. Det blir ett foto på mig och Sensei och hand son också. Det ser lite lustigt ut. För eftersom vi har haft filosofi och Ki har vi övat i Tenshin-gosho och vi har överdragskläder på, medan Tohei sensei har traditionella kläder och Shinichi Tohei sensei kom in på slutet klädd i kostym.

Vi dammar golvet och plockar upp kuddarna efter oss i tystnad efter lektionen.

Tillbaka till toppen ?


 

Logg 14.

Avsked ( sista loggen )

Efter lektionen in Tenshin-goshi var det bråttom att ta sig till rummet och byta kläder , packa de sista sakerna och kolla att man inte glömt något…

Jag gick med sensei Katahoka tillbaka till huvudbyggnaden och vi kom att samtala om folks längd…. Jag var ju ovanligt kort för att vara svensk och han var kortare än mig. Jag förklarade att alla min elever är längre än mig och vi kom att tala om hur man gör teknik med sååå långa människor. ( Lite roligt blev det också.- det var underbart att ha att göra med folk som ser saker och ting från "mitt perspektiv".))

Framför den stora ingången stod redan två chartrade bussar och väntade och vi var inbokade i dem. När alla kom ut med sin packning blev det snart ett stort kaos av folk som skulle ta farväl av varandra, säkert missade man någon i den allmänna villervallan. Det vinkades och skakades händer , kramades och pratades och till slut fann alla sina platser i bussarna, luftkonditioneringen kom igång och bussarna började att rulla ut från uppfarten. Jag satt och talade med några amerikaner i bussen och en av dem var Pietro Maida som just börjar arbeta professionellt med Ki-aikido. Kanske kommer vi att höra mer om honom i framtiden.

Väl framme i Utsonomija igen så hade jag fullt upp med att kunna finna hotellet som jag skulle hämta min bussbiljett på.

Det var lite förvillande att man talade om östra och västra infarten till busstationen, speciellt som busstationen inte var speciellt stor och jag inte hade en aning om vad som var öst eller väst!

Jag försökte att fråga mig fram , men det gick inte så bra antagligen för att jag uttalade namnet på hotellet fel och jag misstänker att folk drog lite på munnen åt mig, men det får man väl bjuda på….

Plötsligt tittade jag upp… och där hängde en skylt med namnet på hotellet som jag letade efter. Jag hämtade min förbeställda biljett och det gick bra fast de totalt missuppfattat mitt namn ( nu var det min tur att dra på munnen ).

risfältVid busstationen till flygbussen som skulle ta mig till Narita igen mötte jag Michael Scarry och hans två elever; Joyce och Paul. De såg lika utschasade ut som jag kände mig. Jag passade på att köpa några burkar kaffe med mjölk att ha på resan. Det tar ju sina digra tre timmar på de smala japanska vägarna att komma till Tokyo och Nartita. Bussen kom och vi checkade in på den med bagaget och sedan bar det av. Till att börja med reste man genom vackra landskap med gröna kullar, branta berg och risfält men ju närmre man kom till Tokyo upptogs landskapet av hus, hus, hus, hus, hus…..

 

tokyo

 

 

 

Väl framme vid flygplatsen var det inga problem att hitta till incheckningen, jag hade ju varit där förut. Nu var jag nog lite trött för när jag lämnade fram min biljett tyckte jag att kvinnan som tog emot den sa : Heter du Göteborg, Vad vid jag förklarade att det hette jag inte …. Och sedan tittade vi storögt på varandra ett tag innan vi exploderade i ett fnittrigt skratt , bägge två. Men vi fick i alla fall rett ut det.

Väl inne i utlandsdelen kom någon från Japans Turist Ministeriet och ställde frågor om hur jag hade spenderat min tid i Japan och som tack för att man svarade på frågor fick man en liten japansk gåva. Det var ganska trivsamt. Jag prövade Japansk McDonalds eftersom jag hade tid innan flyget gick. De har ingen Cola Light, kan jag notera , annars var allt som det brukar på McDonalds

Snart var det ändå dags att sätta sig på planet och sätta på bältet igen.

Under mig försvinner Japan… hoppas jag får återse det någon gång igen….

 

Har jag berättat om morgonen då vårt skära fina damtoalettrum var invaderat med gröna grodor i alla storlekar, kanske inte….. men det får bli en annan gång. Jag hann ju att uppleva så mycket, mycket har antecknats och mycket har jag inte skrivit ner här.

Det blev ganska mycket skrivet i denna rapporten ändå…

Hoppas den kommer till nytta och jag kan verkligen rekommendera en resa till Ki-no Sato för den som funderar på det.

Maj Edman

Ki-no Kenkyukai Göteborg

Tillbaka till toppen ?


 

© Maj Edman

Redigerat av Mats Jakobsson